Det var måndagen efter påsk och vi hade laddat i veckor. Vi hade marknadsfört i alla möjliga och omöjliga kanaler, maillistor, tidningar och flyers. Vi hade köpt ny kläder, vi hade duschat, vi hade till och med diskuterats vad som skulle sägas i mellansnacket. Bandet hade väl tröttnat på mandolinisitens ständigt osammanhängande babblande;-).

Vi hade fått tidiga indikationer på att marknadsföringen hade lyckats då vi till och med hade fått telefonsamtal från Gotland om när var och hur man kunde få biljetter. Nu var det bara att vänta och se om det skulle komma folk. Och visst kom det folk!!! Mosebacke har nog aldrig varit så fullt tidigare. Alla verkade vara väldigt ivriga och se lite bluegrass. Att dessutom DN På Stan hade basunerat ut det som måndagens evenemang och att Foxbone från USA (???) skulle spela gjorde nog inte det hela sämre..

Foxbone var först upp på scen. Det var lite närvöst men efter det att Carrie Brown hade dragits igång så släppte allt och det vara bara att köra. En fantastisk upplevelse att stå och spela framför en sådan entusiastisk publik. Vi skulle nog aldrig gått av scenen om det inte var för att lämna plats till kvällens andra band.

Så här spelades låtarna under kvällen:

Efter inledande Carrie Brown brändes den Kluckande hönan av och som vanligt kluckade Ralf fiolen till nya höjder. Fantastiskt! Sen var det dags för den vid det här laget redan extatiske mandolinisten att ställa sig bakom micken. Dim Light Thick smoke var nästa låt. Ola S fick sedan visa upp sig på styva linan. Han brände av Talking to myself som om han aldrig sjungit något annat. Sen gick vi in på spriten och kastade oss över The Dillards låt Dooley. Sen var det återigen dags att dra ner tempot och sjunga vår lov och pris till alla bartenders och dessutom Jesus. Jesus and bartenders sjöngs av vår kära banjonist och inte ett öga var tort framförallt inte hos Rob på Saddle and Sabre som fick sången tillägnad sig.

Sedan var det Ola Hs egna Gomsegel som stod i tur som vanligt väckte denna instrumental publikens entusiasm och ett bastant klappande ackompanjerande hela sången. Sen var det bandpresentation ackompanjerat av gitarristen för att snabbt falla in i The fox. Den egna sången Too far from home levererades innan det var dags
för att attackera kvällens enda ackapella sång. Spelningen spårade då ur till ett hett nyreligöst väckelsemöte där såväl publik och band unisont utbrast i ett bastant amen och gemensamt följde banjonistens råd om ett gemensamt dop i Nybroviken.

För att undvika att publiken skulle somna in alternativt börja tala i tungor lät vi Ralf bränna av sitt eget alster Knife Creek. Som vanligt gick den så fort så att mandolinisten grät men jäklans vilket drag. Sen var det faktiskt slut men efter lång övertalning så gick vi upp och släppte in Ralf bakom micken. Cotton Eye Joe blev kvällens sista nummer.

Lyckliga och trötta gick vi sedan av. Basisten och violinisten var visserligen snabbt uppe igen för sitt andra uppträdande för kvällen då med Rockridge Brothers som för övrigt bjöd på en Old Time show som sent skall glömmas. Kvällen avslutades av våra inresta vänner från Torsby. Lonesome Mountaineers bjöd på stor bluegrass- underhållning som vanligt höll de svensk världsklass. Fantastiskt.

Det är svårt att sammanfatta denna kväll. Vi har alla bara positiva minnen. Tack alla ni som kom och vi hoppas att ni kommer nästa gång, för inte kan detta bara bli en engångs grej, eller vad tycker ni?

Er Mandolinist på Webben

Johan Victor